#18 Minns du barnet i spegeln?

Minns du hur det var när du var fem år och stod framför spegeln med en deodorant som mikrofon?
Du sjöng. Du dansade. Du skrattade åt dig själv.
Och framför allt – du älskade det du såg.

Det var ingen prestation.
Det var ingen jämförelse.
Det var bara du – glad, levande, fri.

Men någonstans längs vägen hände något.
Du började höra andra röster.
Kanske sa någon att du var för mycket. För högljudd. För känslig.
Kanske började du anpassa dig för att få höra att du dög.

Och plötsligt en dag stod du inte där framför spegeln längre.
Du stod på avstånd.
Och dömde dig själv.

Jag vet hur det känns.
Jag har själv burit på en bild av mig som inte var min – utan någon annans.
Och det tog tid att börja prata vänligare till mig själv igen.

Men vet du vad?
Det där barnet finns fortfarande där.
Känslan är inte borta – bara begravd under lager av andras sanningar.

Du kan hitta tillbaka.
Du kan programmera om dig.
Inte genom att förneka det du varit med om – utan genom att minnas det som är sant.

Du är mer än tillräcklig.
Du är fantastisk.
Och det är dags att du börjar tro på det igen.