#20 Det är okej att känna – på riktigt

Jag minns hur det kändes att stå där och tro att ingen någonsin skulle förstå. Att ingen annan bar på samma oro, skam eller rädsla. Att jag var ensam. Fullständigt ensam.

I söndagens krönika berättade jag om några av de känslor jag burit på genom livet – de som får en att ifrågasätta sitt värde, sin framtid, till och med sin existens. Det är inte lätt att skriva om sådana saker. Men det är viktigt. För jag vet hur det är att bära på allt det där i tystnad.

Och just det – tystnaden – är ett av våra största samhällsproblem. Vi är många som går runt med ett inre kaos, men som ändå svarar "det är bra" när någon frågar hur vi mår. Vi tiger, ler, håller fasaden. För det är lättare så. Eller åtminstone mindre skrämmande än att visa sig sårbar.

Men priset för att bära allting själv är högt. Jag vet, för jag har varit där. På riktigt. Jag har stått på fel sida av räcket och tänkt att det inte fanns någon väg framåt. Jag var övertygad om att ingen annan kände som jag. Men jag hade fel. Och jag tror att det är viktigt att du vet det – att du också har fel om du tror att du är ensam.

Det finns fler än du tror som har liknande erfarenheter, liknande känslor. Som också kämpat med sin identitet, sin självkänsla, sin ångest. Och som – precis som du – någon gång känt att det inte går längre.

Men det går. Och du behöver inte klara det ensam. Det finns hjälp att få. Det finns människor som lyssnar, som förstår och som kan hålla dig när du inte orkar hålla ihop själv.

Kanske är det dags att öppna upp. Att låta någon annan kliva in och avlasta dig. Det kan vara en vän, en psykolog, en kurator eller en läkare. Du behöver inte ha alla svar. Du behöver inte vara stark hela tiden. Det räcker att du är du. Här. Nu.

Det kanske inte känns som det just nu, men du är redan på väg. Du läser det här. Du är kvar. Och det är inte ingenting – det är början på något.

Så, låt det få vara rörigt. Gråt om du behöver. Prata, känn, våga hoppas lite. Och vet att du inte är ensam. Aldrig ensam.