#19 Det tystaste vi bär på är ofta det tyngsta

Vi är många som bär på saker.
På oro, ångest, ledsenhet. På tankar som aldrig riktigt får plats i samtalen runt fikabordet.
Vi håller det inom oss, som om det vore något skamligt.
Vi säger att vi är trötta. Stressade. “Lite ur balans.” Men vi säger inte:
Jag är rädd. Jag är ledsen. Jag har tappat orken.

Vi lever i ett samhälle som är fullt av ljud, men tomt på utrymme för det som skaver.
Och i värsta fall leder det till att människor går sönder i tysthet.
Jag vet – för jag har varit där.

Jag har stått på fel sida av ett räcke.
Jag har haft tankar som ingen borde behöva ha ensam.
Och jag har varit övertygad om att ingen i världen skulle förstå mig.
Vem jag var. Hur jag kände. Hur vilsen jag var.

Jag trodde att jag var den enda bögen i hela min högstadieskola.
Och absolut den enda i hela Pingstkyrkan.
Och just den tron – att jag var ensam – höll på att ta livet av mig.

Det tog mig flera år att börja acceptera mig själv.
Och ännu fler att våga säga det högt.
Men idag, när jag skriver det här, vet jag att jag inte var ensam.
Och du är det inte heller.

Min väg tillbaka började hos en psykolog.
Hon hjälpte mig förstå att känslor inte behöver förklaras bort.
Att gråt inte är farligt. Att det är okej att brista.
Och att det faktiskt finns hjälp att få – om vi vågar be om den.

Kanske är du där nu.
På gränsen. I tvivlet. I tystnaden.

Då vill jag bara säga:
Det finns en väg vidare.
Det finns hjälp.
Det finns människor som lyssnar – professionella eller privata.

Du är inte svag för att du mår dåligt.
Du är stark som vågar prata om det.
Och du är värd att må bra.
På riktigt.